De antagna propositionerna om stärkt rätt till personlig assistans är i bästa fall ett absolut minimum – den personliga assistansen är mer hotad än någonsin
Riksdagen har antagit två propositioner om stärkt rätt till personlig assistans. De antagna lagändringarna träder i kraft den 1a januari 2023 och är tänkta att ge cirka 2000 personer, varav merparten är barn och personer med psykisk funktionsnedsättning, rätt till assistans. Den stärkta rätten till personlig assistans gäller även vid behov av egenvård. Detta är glädjande nyheter och det ska bli intressant att följa utvecklingen från årsskiftet, men går det att lita på att resultatet blir som förväntat?
Nej, det gör det inte.
Jag är rädd att Försäkringskassa och kommuner kommer göra som de alltid gör – neka och få allting prövat i domstol. Jag är rädd att vi bara går in i en ny fas av det utdragna styckmordet av den personliga assistansen. Den eviga kampen för rätten till ett helt vanligt liv fortsätter för samhällets mest behövande.
De senaste åren har inte direkt byggt förtroende för myndigheternas sätt att hantera assistansjuridik. Vi vet av erfarenhet att Försäkringskassan och många kommuner medvetet driver på för betydligt snävare praxis, till nackdel för individen. Låt sedan säga att de aktuella lagändringarna leder till att betydligt fler än de uppskattade 2000 personerna kommer beviljas personlig assistans – hur kommer våra politiker ställa sig till de ökande kostnaderna för assistansen? 2015 ställde vår nuvarande statsminister, som då var finansminister, utsatta grupper mot varandra och menade att assistansen skulle skäras ner, till förmån för flyktingmottagandet. Populism, såklart, men vad har egentligen skett sedan dess som påverkat livet för assistansberättigade, eller personer i behov av assistans, till det bättre?
En ledtråd: absolut ingenting, egentligen. Därför inväntar jag resultat, innan jag vågar tro på bättring.
Friheten att leva. Det ska inte behöva vara en ständig kamp.
Fler borde ha rätt till personlig assistans, inte färre.
Vi borde ta andra, sämre fungerande insatser, och ersätta dem med personlig assistans. Vi borde bredda assistansen till att inkludera grupper av människor där vi sedan länge vet att samhället har otroligt svårt att agera adekvat, i tid, med tillräckliga resurser vilket senare leder till enormt dyra åtgärder och lidande för alla berörda. Vi borde göra alla våra insatser rättssäkra, inte minst assistansen, och erbjuda personer i behov av stöd enligt LSS oberoende juridiskt stöd – det är inte klokt att det idag är assistansanordnare som bekostar assistansjuridiken. Visst måste vi agera för att alla som är engagerade i den personliga assistansen är lämpliga och har tillräcklig kompetens – hos såväl privata som kommunala aktörer – men det måste vi ju alltid göra, oaktat insats!
Dessvärre har antalet assistansberättigade minskat dramatiskt
Ni vet, till följd av politikers och myndigheters ambition att “sänka” kostnader – naturligtvis med direkt motsatt resultat om vi tittar längre än till nästa val. Jag satt senast här om dagen och läste ett beslut om avslag på personlig assistans för en ung pojke, där kommunen nekar tidigare beviljad assistans och föreslår att pojken ska placeras utanför familjen i en annan insats. Det här är en farlig utveckling som syns på många olika sätt, över stora delar av landet. I branschen pratar vi om att vi ser tendenser till en återgång till institutionernas era – även om myndigheterna så klart skulle envisas med att klä den här formen av övergrepp på våra rättsprinciper i andra ord.
Vi måste respektera den kamp och de enorma uppoffringar som har föranlett att vi till slut utvecklades bortom institutionalisering och synen på personer med funktionsvariation som mindre värda. Våra föregångare har kämpat för att försöka skapa rättvisa och jämställdhet där rättslöshet, bristande resurser och okunskap tidigare rådde. Den kampen fortsätter, den kommer alltid fortsätta. Fråga vilken som helst av våra funktionsrättsorganisationer eller anordnare.
Ingen som kan sin historia, som ser eller på annat vis påverkas av det som sker i bland annat den personliga assistansen kan tillåta sig att slappna av. Det kommer krävas att våra ansvariga politiker är lika intresserade av att göra bättring som de tidigare varit intresserade av att slakta assistansreformen för att våra myndigheter ska förmås gå i en modern riktning igen.
Glöm inte att det inte går att ta något för givet.
Låt inte personer som saknar tillräcklig empati, eller för den delen ett tillräckligt brett samhällsekonomiskt perspektiv, berätta för dig vad ett människoliv är värt. Personlig assistans är en rättighetsfråga, precis som de tragiskt nog högaktuella frågorna om kvinnors rätt till sin egen kropp och allas rätt att få vara stolt över den man är, att älska fritt och inte behöva dölja sitt rätta jag.
Lika rätt åt alla. Alltid.
Jonas, VD
P.S: Det är många som slåss för assistansen och för rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Jag rekommenderar dig att titta igenom länkarna här nedan – mycket intressant att hitta där!
Länkar
Kampanjen Rimliga Villkor lanserades i dagarna och är ett branschövergripande samarbete där vi som berörs lyfter urholkningen av assistansen och våra bristande ekonomiska förutsättningar.
Assistanskooperativet STIL arbetar väldigt mycket med politisk påverkan. Varmt rekommenderat!
Egentligen borde inte assistansanordnare vara inblandade i assistansjuridiken – alla borde få sin sak rättvist prövad, helt utan kostnad! Så fungerar det tyvärr inte idag och eftersom våra uppdragsgivare behöver juridiskt stöd vill vi använda oss av de allra bästa. Juridisk Assistans vilar på bra värderingar och brinner för rättighetsperspektivet, precis som Tindra.
Assistanskoll.se är min främsta källa till information om personlig assistans.
